den 21/12, när jag satt på planet till Rauma för påmönstring, så frågade jag mig själv vad jag hade gett mig in på. det var någon konstig mittemellankänsla som infann sig, och jag kände mig rätt likgiltig. för precis så glad som jag var, var jag också fundersam. hur skulle det gå egentligen? sju långa veckor ombord på ett fartyg med okända karlar, där jag redan innan visste att jag skulle bli sjösjuk. och hur skulle det egentligen fungera med filippinarna som jag hade haft mindre bra erfarenheter av? många tankar for omkring i hjärnkontoret, och därför är det ju inte konstigt att jag inte hade en chans att vara ens lite nervös. inte ens när jag blev upphämtad på den lilla flygplatsen i åbo, av en liten liten finsk man som såg ut att komma direkt från skogen, var jag nervös. han den lille mannen som inte sa ett knyst under den timmeslånga resan till rauma, men som blev helt överförtjust när jag klämde fram ett litet "kiitos", då han gav mig mina väskor.

det visade sig ändå rätt snart att jag hade kommit till en bra båt. redan första dagen blev jag inkastad i vad som skulle bli en återkommande sysselsättning, sådär en fyra gånger per dag, skitgubben. tur att jag kunde det där med att spela kort sen innan. och det visade sig att de flesta ombord var ungefär lika mentalt handikappade som jag. någon som hade några skruvar lösa, någon vars hiss inte hade gått ända upp, någon som inte hade alla hästar hemma, någon som inte hade alla cornflakes i paketet, någon där lotsen inte hade kommit ombord etc. etc... ni vet vad jag menar va? med andra ord, jag kände mig hemma rätt fort. de här människorna var my kind of people.

när jag besökte porslinsexpressen ett antal gånger under nyårsdagen, svor jag högt åt mig själv. varför i hela fridens namn skulle jag, som har ben att gå med, ge mig ut på havet som är till för såna med fenor? jag var beredd på att kliva av i nästa hamn och försöka jobba mig till en biljett hem, för inte skulle väl rederiet betala en resa från usa, åt den där arma flickan som trodde hon kunde bli en tuff sjöman.. nej. att mönstra av var inget alternativ. hur skulle det ha sett ut ifall jag efter knappt två veckor, stod hemma på landbacken i gråa sverige igen?! aldrig att det var ett alternativ. jag fortsatte spendera nyårsdagen inne på ett kallt kaklat golv (förlåt durk), och önskade att jag kanske hade kunnat hålla mig från det där roliga man dricker, när jag visste att det skulle bli orkan.. trodde inte att dum kunde bli dummare.

men nu är jag här, och 6½ vecka har gått sen jag satt på flyget till rauma. väskorna står på durken och är nästan färdigpackade, och jag är snart hemma. förstår ni - hemma! H-E-M-M-A - hemma! kommer till holland tidigt imorrn, och åker sedan till bryssel för att därifrån flyga till stockholm. det blir bra det här. jag har så många bra saker som väntar hemma.

dock känner jag igen den där mittemellankänslan jag hade i december. den infinner sig även nu, fast på något annat vis.
tack till alla som har följt mig här på bloggen, har betytt otroligt mycket att få läsa era kommentarer, och det har stärkt mig att veta att ni har tänkt på mig.

nu blir det här förmodligen inte sista inlägget eftersom jag nog kommer skriva något när jag är på landbacken igen,
men tack ändå.


nu ska jag sova, imorrn är det på riktigt, imorrn är det hem.

over and out*