nu har jag varit hemma i nästan en vecka. tiden har gått väldigt fort känner jag.
helt plötsligt är man tillbaka i den vanliga vardagen. men det är rätt skönt också måste jag erkänna.

går tillbaka till vanliga bloggen igen - så fortsätt följa mig där vettja! =)

over and out*

den 21/12, när jag satt på planet till Rauma för påmönstring, så frågade jag mig själv vad jag hade gett mig in på. det var någon konstig mittemellankänsla som infann sig, och jag kände mig rätt likgiltig. för precis så glad som jag var, var jag också fundersam. hur skulle det gå egentligen? sju långa veckor ombord på ett fartyg med okända karlar, där jag redan innan visste att jag skulle bli sjösjuk. och hur skulle det egentligen fungera med filippinarna som jag hade haft mindre bra erfarenheter av? många tankar for omkring i hjärnkontoret, och därför är det ju inte konstigt att jag inte hade en chans att vara ens lite nervös. inte ens när jag blev upphämtad på den lilla flygplatsen i åbo, av en liten liten finsk man som såg ut att komma direkt från skogen, var jag nervös. han den lille mannen som inte sa ett knyst under den timmeslånga resan till rauma, men som blev helt överförtjust när jag klämde fram ett litet "kiitos", då han gav mig mina väskor.

det visade sig ändå rätt snart att jag hade kommit till en bra båt. redan första dagen blev jag inkastad i vad som skulle bli en återkommande sysselsättning, sådär en fyra gånger per dag, skitgubben. tur att jag kunde det där med att spela kort sen innan. och det visade sig att de flesta ombord var ungefär lika mentalt handikappade som jag. någon som hade några skruvar lösa, någon vars hiss inte hade gått ända upp, någon som inte hade alla hästar hemma, någon som inte hade alla cornflakes i paketet, någon där lotsen inte hade kommit ombord etc. etc... ni vet vad jag menar va? med andra ord, jag kände mig hemma rätt fort. de här människorna var my kind of people.

när jag besökte porslinsexpressen ett antal gånger under nyårsdagen, svor jag högt åt mig själv. varför i hela fridens namn skulle jag, som har ben att gå med, ge mig ut på havet som är till för såna med fenor? jag var beredd på att kliva av i nästa hamn och försöka jobba mig till en biljett hem, för inte skulle väl rederiet betala en resa från usa, åt den där arma flickan som trodde hon kunde bli en tuff sjöman.. nej. att mönstra av var inget alternativ. hur skulle det ha sett ut ifall jag efter knappt två veckor, stod hemma på landbacken i gråa sverige igen?! aldrig att det var ett alternativ. jag fortsatte spendera nyårsdagen inne på ett kallt kaklat golv (förlåt durk), och önskade att jag kanske hade kunnat hålla mig från det där roliga man dricker, när jag visste att det skulle bli orkan.. trodde inte att dum kunde bli dummare.

men nu är jag här, och 6½ vecka har gått sen jag satt på flyget till rauma. väskorna står på durken och är nästan färdigpackade, och jag är snart hemma. förstår ni - hemma! H-E-M-M-A - hemma! kommer till holland tidigt imorrn, och åker sedan till bryssel för att därifrån flyga till stockholm. det blir bra det här. jag har så många bra saker som väntar hemma.

dock känner jag igen den där mittemellankänslan jag hade i december. den infinner sig även nu, fast på något annat vis.
tack till alla som har följt mig här på bloggen, har betytt otroligt mycket att få läsa era kommentarer, och det har stärkt mig att veta att ni har tänkt på mig.

nu blir det här förmodligen inte sista inlägget eftersom jag nog kommer skriva något när jag är på landbacken igen,
men tack ändå.


nu ska jag sova, imorrn är det på riktigt, imorrn är det hem.

over and out*

jägarns vad sakta det har gått idag. tiden har gått sakta, båten har gått sakta, hela dagen har gått fruktansvärt sakta. men jag antar att det är så när man väntar på att något ska hända. dock har jag jobbat hela dagen, så inte varit sysslolös. men ändå, när man väl har vant sig vid en tanke, då är det svårt att släppa den.
har (är ledsen att säga det), fortfarande ont i magen, och jag har slut på meducin. nu gäller det att bita ihop och hoppas att det inte blir för mycket illamående av det, för det är nästan det värsta. att magen gör ont, okej, men att må illa - det hoppar jag gärna över.

här ombord har vi haft brandövning idag, men som extra besättningsmedlem får man inte någon väldigt stor uppgift, vilket känns rätt så självklart, eftersom det är mest väsentligt att den ordinarie besättningen får träna inför ett skarpt läge. men jag fick iaf rulla slang, oj vilket arbete va?! =)
var ute på däck en sväng på förmiddagen för att ta en nypa luft, och då tajmade jag in det perfekt så att jag fick se några tumlare som lekte runt. dessa tumlare - som jag trodde var en sorts delfin, är egentligen valar. tandvalar. fast valar är delfiner. ja, det där är knasigt. men det har jag lärt mig idag. och dessutom - späckhuggare är en sorts delfin också. hm..val - delfin...stort djur i vattnet, som simmar, och blåser vatten... same same. de har fenor båda två. =)
iaf så blev jag på bättre humör och glömde nästan bort magen, när jag stod där uppe och blickade ut över det blå.

båten går sakta idag. även fast vi kör så fort vi kan, med hänsyn till vad utrustningen klarar av, så går det för sakta. risken finns att det inte blir något flyg på onsdag. och jag VILL INTE stanna en natt till, nu har jag ju ställt in mig på att få åka hem, och det är så tråkigt att vänta extra då, även om det så bara skulle vara några timmar. hem vill jag ju nu. massor med saker att ta hand om, och jag börjar iaf se ett litet ljus i tunneln, och har väl lite högre förhoppningar än förut..

men nu mina vänner, nu är det dags att sova. klockan har blivit alldeles för mycket, och imorrn ska jag upp och spola rent tanktaket, och jag ska ge gärnet - sista dagen på jobbet.

ses snart.

over and out*